Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Slumrande gener väcks till liv i nya generationer

Nyhet: 2018-09-13

De ärftliga skillnaderna hos växtplankton som lever på korta geografiska avstånd ifrån varandra kan vara stora, något som länge förvånat forskarna. Nu visar ny forskning att växtplanktons förmåga att bilda vilostadier kan vara en viktig del av förklaringen.

Växtplankton har stora möjligheter att spridas långt eftersom de är små, många och flyter med strömmarna. Därför har forskarna tidigare trott att växtplankton är genetiskt lika över stora områden. Men istället har det visat sig att de genetiska skillnader i många fall kan vara stora bland populationer som är grannar.

En ny studie av forskare från Göteborgs universitet pekar ut växtplanktons förmåga att bilda vilostadier som en viktig förklaring till växtplanktons genetiska skillnader.

– När en art bildar cystor, ett vilostadium som liknar växternas fröer, kan arter överleva vilande under lång tid. Vissa arter kan överleva ett helt århundrade, säger Lisa Sundqvist, som bedrivit sin forskning vid Göteborgs universitet.

Gamla gener sparas i arkiv på havsbotten

När cystor bildas faller de ner till botten där de samlas i sedimentet och bildar ett arkiv av gamla generationer.

– Arkivet fungerar som en genbank, från vilken cystorna kan kläckas och börja leva på nytt i vattnet, säger Lisa Sundqvist.

Med hjälp av en modell visar forskarna att hos de arter som bildar vilostadier kan en population förankras i ett område. Det gör att genetiska skillnader kan bibehållas och över tid förstärkas, även när det finns pågående förflyttning av individer mellan olika områden.

– Cystorna i sedimentet bidrar med ett lokalt genflöde från tidigare generationer som kan konkurrera ut, eller minska effekten, av genflödet från nutida populationer i andra områden. Litteraturgenomgångar visar också att genetiska skillnader mellan populationer nära varandra är betydligt vanligare hos växtplankton som kan bilda långlivade vilostadier jämfört med arter som inte kan det. Detta stärker vår teori, säger Lisa Sundqvist.

Större påverkan än förväntat

Den nya studien visar att den förankrande effekten som vilostadier har, troligen är mycket viktigare än vad forskarna tidigare trott. Den kan vara en stor del av förklaringen till de skillnader som forskarna ser i genetiska mönster, mellan arter som bildar vilostadier och de som inte gör det.

– Detta har stor betydelse för förutsättningarna till att anpassa sig till förändringar i miljön, säger Lisa Sundqvist.

Tidskriftens namn: ISME Journal
Artikelns namn: The anchoring effect-long-term dormancy and genetic population structure
Här finns länken till artikeln>>

Kontakt:
Lisa Sundqvist, som bedrivit sin forskning vid Göteborgs universitet, mobil: 0702-88 97 96, e-post: lisa.sundqvist@smhi.se
Alternativ kontakt:
Josefin Sefbom, institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet. e-post: josefin.sefbom@marine.gu.se

Bilder:
Hav (GU)
Kiselalgen Skeletonema marinoi., foto av Josefin Sefbom.
Illustration: Josefin Sefbom
Porträttbild av Lisa Sundqvist, fotograf Rikard Sandberg.
 

 

AV:

Kontaktinformation

Carina Eliasson, pressinformatör

Besöksadress:
Guldhedsgatan 5A

Telefon:
031-786 98 73

Naturvetenskap/GU på Twitter

FÖLJ OSS I SOCIALA MEDIER

 Twitter  Youtube  Instagram    Facebook

Sidansvarig: Erika Hoff|Sidan uppdaterades: 2018-09-11
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?